Fejkskratt, riktigt skratt och myslördag

Jag tänker att det kan ha att göra med åldern. Eller så har det med självförtroendet att göra. Eller så beror det på att man inte längre känner att man orkar anpassa sig för att passa in. Man orkar inte göra sig till helt enkelt. 
Hursomhelst. 
En observation:
Jag har slutat fejkskratta. 
Ni vet när man sitter i ett sammanhang, typ på en middag med folk som inte riktigt är den typen av folk som man vanligtvis skulle välja att äta middag med. Oså säger någon nått kul (enligt den personen) och man ler lite stelt, nickar som för att göra en mental tummen upp, men man kan inte förmå sig till att skratta på riktigt för - det va ju faktiskt inte ett dugg kul.
För 10 år sedan. Eller kanske 5 år sedan så hade jag skrattat. För att passa in, för att bli omtyckt och för att måna om personen som berättade "det roliga", som för att liksom ansvara för den personens upplevelse av kvällen. Och för att den personen inte ska känna sig obekväm. Allt för att andra ska trivas. Nu är det som att jag skiter i’t. 
Jag skrattar när något är enligt mig - kul.

Och då, observation nr 2: 
Jag har världens tråkigaste humor!
Eller har jag ens någon humor? 
Vet ni hur sällan jag skrattar för att jag helt enkelt tycker något är roligt?
Nej men det är deprimerade på riktigt. Och lite skrämmande. Att få skratta så magen gör ont, tårarna sprutar och kinderna ömmar är en lyx. Det är något som händer så sällan, att när det händer så får jag som ett lyckorus just för själva fenomenet ATT jag skrattar. 
Jag hade ett sånt moment idag, hemma hos Linn. När våra två söner, Amadeus och Julius, sitter vid ett litet bord och för en konversation som två små vuxna. Självklart ovetandes om att vi mammor överhörde allt. Alltså jag blir skrattig nu bara jag tänker på det. En sån fin och värmande stund! 

Men jag hade också ett moment av den första observationen ikväll, när jag hamnade vid en middag med Patrik + vänner. Och jag känner hur jag stelt ler och nickar åt någons skämt men helt enkelt inte kan förmå mig att skratta. Fast det förväntas av mig. 
Jag har slutat pleasa helt enkelt. 

Jaja. Vi har iallafall haft en magisk dag, jag och Amadeus. Lek, pyssel, pizza, tårta, lekpark, skratt och mys i Uppsala. Tack än en gång Linn, Emelie, Henrik och alla älskade barn! En sån ynnest att få ha detta gäng! 
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Puss och Gonatt på er! 



Min profilbild


RSS 2.0